Publicerar här omslagsbilden, förordet och prologen för er. Enjoy!---
Förord: Tänkte passa på att förmedla en sak nu innan du ska börja läsa denna bok. Jag har hämtat inspiration från verkliga händelser och personligheter i min omgivning. Varje bokkaraktär består därför av minst två personligheter. Detta för att inte utelämna någon eller få någon att känna sig utpekad. Många av dem finns nämligen i min närhet än idag.
Prolog. Något skymtas mellan trädstammarna. Stundvis dold mellan de tjocka grenarna och de hopflätade bladverken. Stundvis fullt synlig i solens kämpande strålar. En ung man på en häst med det blonda håret i ett dansande samspel med hästens bruna man. Med ett beslutsamt ansiktsuttryck och med stängda ögonlock rider han där med högburet huvud. Låter hästen vara hans ögon och jag beundrar honom. Varför vet jag inte, men åsynen är vacker.
De tycks vara anledningen till att det susar så friskt i skogen och att det rasslar bland löven. Men han tycks inte höra fågelkvittret som fyller skogen. Verkar inte njuta av skogens prakt, höra bäckens strida porlande eller vindens suckande.
När han kommer närmare ser jag att han letar efter något. Letar med stängda ögonlock.
Hans huvud pendlar fram och tillbaka medan han lyssnar.
Det gör mig orolig. Orolig för att jag ska höras. Utan att se mig för råkar jag trampa på en gren. Det knäcker till i hela skogen och allt stannar upp.
En hastig vändning i det udda skådespelet gör mig livrädd.
Han har hört mig.
Hästen har stoppats och manas nu på att komma ridande åt mitt håll. Mannen rider i ett rasande och blint tempo. Marken dundrar och jag står handfallen. Vad vill han?
Hans ögonlock reagerar inte mot mötande flygfän i luften eller trädens vassa grenar. Huden får revor och blod strilar utmed hans kinder.
Läpparna är vidöppna och ger inte ifrån sig ett ljud, trots att jag ser på halsmuskulaturen att han försöker skrika allt vad han orkar.
I samma stund han rider förbi öppnar han ögonen. Han ser rakt på mig och jag kastar mig åt sidan. Jag hör hur han åter vänder om med hästen.
Anja sätter sig upp i sängen. Hennes nattlinne är alldeles genomvått. Hon ser siluetten avtecknas mot persiennerna i rummet och skriker rakt ut.
Han sitter vid sänggaveln och gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar